Till dem som föds sedan

av Bertolt Brecht

I
I sanning: jag lever i onda tider!
Rättframt tal har blivit dårskap, slät panna ett tecken
på sinnets hårdhet.
Om någon skrattar
så visar det att han inte har hört
den skrämmande nyheten.

Vad är det för tider säg
när ett samtal om träd nästan är ett brott
därför att det förutsätter tystnad om så många ogärningar!
Mannen som går där så tryggt över gatan -
kan det vara så att han inte är anträffbar
för sina vänner i nöd?

Själv har jag ju ännu bröd för dagen.
Men tro mig: det är en tillfällighet. Inget
av det som jag gör berättigar mig att äta mig mätt.
Av en slump har jag blivit skonad. (Om turen sviker
är det ute med mig.)

De säger till mig: ät och drick! Var glad att du har!
Men hur kan jag äta och dricka när
brödet jag äter är stulet från en som svälter
och glaset jag dricker ur slits från den törstiges mun?
Och ändå äter jag och dricker.

Också jag skulle gärna vara vis.
I gamla böcker står det vad vishet är:
att dra sig tillbaka från världens kiv och leva
sin korta tid utan fruktan.
Att avstå från våld,
att vedergälla ont med gott,
att inte sträva efter att tillfredställa sina begär:
allt det är krav som ställs på den vise
och inget av dem är jag i stånd att uppfylla!
I sanning, jag lever i onda tider!

II
Till städerna kom jag i oordningens tid
när hungersnöd rådde.
Till människorna kom jag i upprorens tid
och jag slöt mig till dem som gjorde uppror.
Så förgick min tid
som givits mig på jorden.

Min mat åt jag i avbrotten mellan striderna.
Om nätterna sov jag i sällskap med mördare.
Älskog övade jag som det föll sig
och på naturen såg jag med otålighet.
Så förgicks min tid
som givits mig på jorden.

Gatorna ledde ut i förvildningens träsk.
Mina ord väckte slaktarens misshag.
Mycket förmådde jag inte: dock var det mitt hopp
att de maktägande utan mig skulle ha suttit säkrare.
Så förgicks min tid
som givits mig på jorden.

Min kraft var ringa, målet
låg alltför långt borta.
Och fast jag tydligt kunde se det
var utsikterna att nå det små.
Så förgicks min tid
som givits mig på jorden.

III

Ni som sen vi förgåtts
kommer att dyka upp ur djupet
tänk
innan ni dömer över oss
också på den onda tid
som ni sluppit undan.
 
Hur ofta tvangs vi inte att fly från land till land
vandrande genom klassernas krig i misströstan
därför att vi såg orättfärdigheten kring oss
men inget uppror.

Ändå vet vi ju:
också hatet mot orätten
förvrider ansiktsdragen.
Också förbittringen över ondskan
gör rösten gäll.
Ack, vi som ville bereda väg för godheten
visste själva inte vad godhet är.
Ni dock som fötts i en tid
när människan blivit människa till stöd
tänk på oss
med överseende.



Bertolt Brecht 1931

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0